Mycket tankar som snurrar hos mig just nu. Kom in på det där med hundar och barn igen.
Innan vi fick barn hade vi en katt som vi älskade jätte mycket. Han var våran lilla bebis. Freddie hette han (Andys förslag och namnet kommer från Fredrik Ljungberg som vid den tidpunkten spelade i favoritlaget Arsenal).
Under graviditeten var Freddie världens goaste, han vaktade över mig och ville alltid veta vart jag var. När jag fick värkar låg han bredvid mig, nära nära.
Men så föddes Ossian och Freddie blev som förbytt. Han började attackera mig när jag sov bredvid Ossian. Hoppade på mitt ansikte, sparkade mig med baktassarna och bet mig. Sen började han göra samma sak på dagarna, och alltid när jag var tillsammans med Ossian. Efter någon vecka fick vi lov att hitta ett nytt hem till Freddie.
Freddie hade verkligen ingen anledning att bli sådär svartsjuk. Vi kelade och pratade med honom precis lika mycket som innan, om inte mer. Eftersom både jag och Andy var hemma så tog vi alltid en "bebis" var och gosade med.
Jag är glad att det "bara" var en katt vi hade, och inte en stor, stark hund. Någon skrev att man säkert märker långt i förväg om ens hund ska göra något dumt. Det tror inte jag. Ett djur har instinkter, om dom kommer nära något som uppfattas som ett hot så följer dom dessa instinkter.
Jag förstår faktiskt inte varför man väljer att skaffa sig större, starkare hundar som har tendenser att vara aggressiva när man har barn. Eller vänta, jag förstår inte varför man skaffar sånna hundar alls. Är det en penisförlängare? Kolla mig, jag har den farligaste hunden? Nu syftar jag på sånna där kamphundar...
Varför skaffar man inte en ren sällskapshund i en familj?
fredag 9 april 2010
Hundar igen då...
Upplagd av Johannah kl. fredag, april 09, 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Precis! Har själv erfarenhet av djur som blir väldigt svartsjuka. Min katt flydde hemifrån när vi fick barn och fick till slut flytta till nya ägare som den hittade själv (som ringde oss). Min mans kusin hade "världens snällaste hund" som plötsligt bet deras ettåriga dotter och blev aggressiv. Så de fick göra sig av med den hunden. Knepigt det där med barn vs. djur, att de ska bli så svartsjuka!
Fast det där beteende är inte svartsjuka hos en katt. Att "hålla fast" någon med framtassarna och sedan sparka med baktassarna och småtugga är ett tydligt uppfostring/upplärningsbeteende som vuxna katter använder på kattungar för att lära dem hantera livet som rovdjur. Min gissning är att katten kände av att Ossian var en liten "kattunge" som behövde lära sig hantera livet och därför ville lära honom det. Att han gjorde det på dig och inte på Ossian var nog för att han undermedvetet förstod att han inte fick göra det med Ossian. Men det är klart att man vill vara försiktig med sina barn och inte riskera att han sedan övergick till att "uppfostra" Ossian direkt, men det var som sagt inte avundsjuka utan snarare ansvarskänsla för den nya familjemedlemmen som gjorde att han agerade sådär. Men det är helt klart ett problem att djur även i välmening ibland kan skada små barn...
Vad är då en ren sällskapshund du som verkar ha utnämnt dig till fröken expert ;)
Hej hej oj men var det så verkligen, när jag var bebis blev min mammas katt så svartsjuk så att den låg på mig, jag kunde då nästan inte få luft, så hon var tvungen att göra sig av med katten. och ja de är väldigt svartsjuka i början var våra katter svartsjuka på elvis men de gjorde inte sådana saker tack o lov. men nu är det bättre och har accepterat elvis. annars hade vi ju fått göra av med dem också såklart.....
Ok, jag kan inte lova att Freddie inte var svartsjuk, det är sant, men jag kan lova att det beteende han visade inte var ett tecken på svartsjuka. Och egentligen kan jag lova att han inte var svartsjuk heller för katter har inte förmåga att känna den känslan, de har inte så utvecklade känslor. De kan känna mer basala känslor som rädsla, trygghet, tillit, hunger, glädje osv. De kan känna revirkänsla också, men det brukar inte ta sig uttryck mot människor eller människobarn. Katter som gör barn illa gör det i 99% av fallen pga att de leker med barnet eller är rädda för barnet (men visst, en katt som är van med mycket uppmärksamhet och när barnet kommer inte får någon alls kommer troligen bli olycklig, känna sig orolig, börja med mindre trevliga beteenden som att yla mycket, klösa på saker eller kanske kissa inne och ibland kan dessa olycko-beteende skada ett barn). När det kommer till hundar finns ännu ett tillfälle när barnet kan komma till skada och det är i "rangstrider", alltså att hunden vill sätta sig över barnet i rang eller anser sig vara över barnet. Katter är inte flockdjur och har alltså inte detta rangtänkande på samma sätt.
Skicka en kommentar