Rättelse

Egentligen har jag ju haft barnen hemma sedan december, hann jobba en vecka innan det blev ett tvärt avslut på förskolan för barnen. Så ja, två och en halv vecka-snacket nedan stämmer ju föga.

Dagen har varit lugn. Jag håller fortfarande på att få ordning här hemma medans barnen stökar ner destå mer. Om en timme kommer Husse hem i allafall och då har han lovat mig exklusiv sytid. Har annordnat ett klädbyte med några andra sybloggare och jag måste bli klar med deras paket idag.

Solen skiner ute och jag skulle egentligen vilja gå ut en stund, men det hinns inte med idag.
Imorgon ska hela familjen åka till Haninge och titta på Arsenalmatchen på storbildstv på O´learys. Om barnen blir rastlösa har dom en bra lekhage precis utanför, så det blir perfekt. Husse får se sin älskade fotboll, och vi får umgås med honom.

Får jag rymma hemifrån?

Just nu vill jag bara rymma ifrån allt. Bara ett par timmar. Efter att ha varit hemma på heltid med barnen i 2,5 vecka nu börjar deras rastlöshet gå överstyr och mitt tålamod likaså.
Jag försöker aktivera dom, gå ut varje dag och låta dom träffa andra barn - men det hjälper inte. Idag är dom riktiga monster.

Jag är trött på att städa konstant, för att komma in i nästa rum där de hunnit stöka ner medans jag städade i det första. Tack för att jag fick klaga lite, ibland behövs det.

Det ska bli så skönt att gå på tjejmiddag ikväll och bara komma ifrån ett tag.

En helvetesdag

Idag var det nonstop bråk/tjafs/skrik/gråt från att jag hämtade barnen tills att dom somnade av ren utmattning 20:30. Det började redan i dagishallen och tog liksom aldrig slut.
När barnen väl somnat var både Husse och jag griniga, trötta och sura. Så jag satte mig framför datorn och han gick och la sig.
Hade gärna krypt upp bredvid honom i sängen och tankat lite närhet, men Oliver sover mellan oss. Tråkigt. Jag saknar min Husse.

Nu räcker det med snö!

Det här är ju faktikst helt hopplöst. Jag tycker verkligen om snö och har alltid gjort det MEN det är mindre roligt när man har långt till dagis och inget körkort.

Pulka funkar bara precis när snön har fallit, sen har dom ju plogat bort det mesta från vägarna. Dubbelvagnen funkar dock inte även fast det är plogat; Den är för bred för de pyttesmala spår de plogat upp på vägen till dagis. Jag blir galen!

Popcorn kaos...

Vasin liten skål med popcorn brukar mina pojkar få varje fredag efter middagen. Då sitter de tysta i sina saccosäckar och tittar på Playhouse disney. Ikväll fick dock lillebror för sig att hitta på hyss. Tyst tassade han ut i köket, sköt fram sin stol till diskbänken, ställde sig på stolen och plockade ner påsen med popcorn. Sen vände han upp och ner på påsen och tittade roat på havet med popcorn på golvet.

Sopkvasten är spårlöst borta. Dammsugspåsen är full och självklart glömde jag köpa nya idag. Vi har nu plockat upp alla popcorn för hand, det tog en evighet och ändå kan jag se små vita frigolitliknande saker lite varstans i lägenheten. Känner mig ganska irreterad just nu. Och nej, jag vet inte hur man stavar till irreterad/irriterad. Mamma lär snart upplysa mig ;-)

Galet trött

Idag är en jobbig dag. Vill bara sova bort hela dagen känns det som. Men det är en ren omöjlighet. Husse är borta ända till kvällen. Men sova middag med barnen tänker jag iaf. unna mig. Sen vankas det pepparkaksbak!

2 November. Värsta dagen på hela året.

Idag är det Dagen D. Men vet ni vad? Det känns faktiskt inte så förjävligt som det brukar göra. Just idag orkar jag faktiskt inte lägga ner energi på att må dåligt, han är inte värd det. Han har redan förstört år av mitt liv, flera år för mycket. Och det är ju ingen annan än jag själv som tillåtit det. Jag vill inte känna mer agg, jag vill bara glömma.

Snart sex år sen...

Om 1,5 vecka är det sex år sen. Varje år vid den här tidpunkten blir jag deppig, får ångest och mår riktigt jävla dåligt. Åren går, men ärren kommer alltid att finnas kvar.

Så här skrev jag i bloggen för ett år sedan.

Känner exakt samma i år igen. Fan ta dig din jävel.

Fröken Piller...

Jag är en sån som har svårt att sitta helt stilla, jag pillrar alltid på någonting och naiv som jag är inbillar jag mig att folk inte lägger märke till det. Och många gånger är jag själv inte ens medveten om det.

I söndags på ett av kalasen satt jag och samtalade med två kompisar, när jag helt plötsligt (utan vidare eftertanke) sträcker mig fram och river loss en bit serpentin, bara för att ha något att pillra på. Kompisarna ser detta så jag måste ju förklara varför jag har sönder deras dotters serpentiner bara sådär, så jag mumlar något i stil med "Måste ha något att pillra på".

Pinsamma jag. Tänka först, agera sen var det ja...

Mycket som är jobbigt...

Det är mycket som är jobbigt just nu och skrivlusten infinner sig inte.
Kanske kommer jag att skriva igen, om en timme eller om ett år - det får tiden utvisa.
Just nu måste jag reda ut den här oredan, allt är inte alltid lika vackert på insidan.

Fler tråkigheter.

Som bekant har vi inga extra slantar att spela med, så nu är min och Husses kryssning avbokad. Våran chans att få umgås med bara varandra, och njuta av varandras sällskap.

Jaja, vad är väl en bal på slottet

Down below

Depp depp depp. Det är allt jag känner just nu. Allting känns verkligen BLÄ!
Skulle behöva ha något roligt att se fram emot, skulle behöva lite ensamtid med Husse. Var länge sen vi fick en paus från vardagen han och jag. Jag saknar honom.

Nu är vi ju tillbaka till vardagen då han jobbar 6 dagar i veckan. Och eftersom jag jobbar varannan helg har vi TVÅ (!) hela dagar tillsammans i månaden. Om några veckor har jag längre inga fasta tider på Snoppbutiken, då kommer dom bara ringa in mig vid behov igen. Oron över pengar och framtiden tar kål på mig.

Imorgon ska jag på en anställningstintervju i city. Det funkar att pendla dit. Bara pendeltåget raka vägen, inga byten. Men tjänsten är på heltid och då kommer det där eviga pusslandet med dagis igen. Husse och jag hade kommit överrens om att det förmodligen är bäst om jag hittar ett jobb på 75%, men dom växer inte på träd. Jag har sökt endel men inte fått några svar.
Och verkligheten är den att jag behöver ett jobb. Om det nu blir ett heltidsjobb jag blir erbjuden så är jag helt enkelt tvungen att ta den. Jag har ingen akassa att luta mig mot, så utan jobb ingen inkomst.

Ikväll ska jag jobba på Snoppbutiken. Jour igen. Avskyr det, men det är bara att bita i det sura äpplet och gå dit. Grejen är den att jag tycker faktiskt det är roligt att sitta i kassan och det skulle jag kunna jobba med lääänge, men jouren är inte min grej. Jag blir stressad och får ont i magen av situationen. Har pratat med några andra nyanställda som känner precis likadant, vi har verkligen blivit tvingade till ett ansvar vi inte behärskar för att den ordinariepersonalen vägrar ta jouren. Varför då kan man undra? Jo för att man ska agera butikschef utan minsta löneökning. Helt sjukt.

Blä på precis allting!

Känner mig så sjukt deppig och ledsen hela tiden. Vet inte vad det är med mig. Tror jag håller mig borta från bloggen några dagar, kan behöva reda ut mitt liv innan jag skriver något som jag kommer ångra.

En gång när jag var i yngre tonåren såg jag en tröja med texten; "Att tänka innan man pratar är som att torka sig i röven innan man skiter".
Det är jag i ett nötskal.

Ensamhet

Det är svårt att flytta till en ny stad när det kommer till umgänge. Känner mig så fruktansvärt ensam här borta, och har nog gjort det ända sen vi flyttade från Gustavsberg våren 2007. Vi får ju egentligen skylla oss själva som flaxat runt som virriga hönor sen dess. Först ett kort stopp i stugan på Ingarö, som skulle bli på tok för liten när våran bebis skulle komma senare det året.

Sen lägenheten i VH som var helt okej men jag vill bo närmare naturen. Dessutom var det tre trappor utan hiss, jag skulle vara höggravid samtidigt som jag hade en knappt ettåring att släpa på. Sen var det en liten tvåa och det hade inte funkat i längden ändå.

Efter det bar flyttlasset iväg till Ösmo. Ångest från dag 1. Trivdes aldrig där.

Nu känns det verkligen i hela kroppen som att vi hittat rätt här i Nynäs. Det är så förbaskat fint här, hav precis överallt, mysig stadsstjärna och gångavstånd överallt. Vi älskar våran lägenhet och området den ligger i. Ja, här kan vi tänka oss att bli gamla. Men vi (eller iaf. jag) känner oss riktigt ensamna. Vi känner ju liksom ingen här. Visst att man pratar med grannarna och så, men hur tar man sig över det "artiga kallpratet" till att bjuda in på fika? Det är en svår balansgång.

Och de vänner jag trodde jag hade har glömt mig och gått vidare. Är nog dags att jag gör detsamma. Man kan ju inte sitta här och vänta på att dom ska ringa, vilket ändå inte kommer att hända. Jag får väl helt enkelt se till att göra något åt situationen, men vet inte i vilken ände jag ska börja.

Sommaren är riktigt ångestladdad. "Alla andra" har en massa roligheter för sig, men jag verkar ha blivit bortglömd på vägen. Önskar bara man kunde fått ett ärligt avslut, fått veta vad man gjort för fel och varför man inte längre är välkommen. Det tog liksom bara slut en dag. Och de gånger jag frågat får jag till svar att så är det absolut inte, man är bara väldigt trött, osocial, upptagen etc.
Det tror jag inte ett ögonblick på.
Låter säkert väldigt patetiskt i era öron att jag sitter här och beklagar mig över detta. Men detta är min vardag, som den ser ut. Och det är ju det jag bloggar om i min blogg. Min vardag. Mitt liv.