Ensamhet

Det är svårt att flytta till en ny stad när det kommer till umgänge. Känner mig så fruktansvärt ensam här borta, och har nog gjort det ända sen vi flyttade från Gustavsberg våren 2007. Vi får ju egentligen skylla oss själva som flaxat runt som virriga hönor sen dess. Först ett kort stopp i stugan på Ingarö, som skulle bli på tok för liten när våran bebis skulle komma senare det året.

Sen lägenheten i VH som var helt okej men jag vill bo närmare naturen. Dessutom var det tre trappor utan hiss, jag skulle vara höggravid samtidigt som jag hade en knappt ettåring att släpa på. Sen var det en liten tvåa och det hade inte funkat i längden ändå.

Efter det bar flyttlasset iväg till Ösmo. Ångest från dag 1. Trivdes aldrig där.

Nu känns det verkligen i hela kroppen som att vi hittat rätt här i Nynäs. Det är så förbaskat fint här, hav precis överallt, mysig stadsstjärna och gångavstånd överallt. Vi älskar våran lägenhet och området den ligger i. Ja, här kan vi tänka oss att bli gamla. Men vi (eller iaf. jag) känner oss riktigt ensamna. Vi känner ju liksom ingen här. Visst att man pratar med grannarna och så, men hur tar man sig över det "artiga kallpratet" till att bjuda in på fika? Det är en svår balansgång.

Och de vänner jag trodde jag hade har glömt mig och gått vidare. Är nog dags att jag gör detsamma. Man kan ju inte sitta här och vänta på att dom ska ringa, vilket ändå inte kommer att hända. Jag får väl helt enkelt se till att göra något åt situationen, men vet inte i vilken ände jag ska börja.

Sommaren är riktigt ångestladdad. "Alla andra" har en massa roligheter för sig, men jag verkar ha blivit bortglömd på vägen. Önskar bara man kunde fått ett ärligt avslut, fått veta vad man gjort för fel och varför man inte längre är välkommen. Det tog liksom bara slut en dag. Och de gånger jag frågat får jag till svar att så är det absolut inte, man är bara väldigt trött, osocial, upptagen etc.
Det tror jag inte ett ögonblick på.
Låter säkert väldigt patetiskt i era öron att jag sitter här och beklagar mig över detta. Men detta är min vardag, som den ser ut. Och det är ju det jag bloggar om i min blogg. Min vardag. Mitt liv.