Håll mig i handen, lillebror!

Det är så roligt att vara med barnen nu, dom har blivit så stora!
Oliver går nästan överallt nu (förutom långa sträckor) och han har börjat prata betydligt mer nu när han går på dagis. Han vinkar och säger hej till alla han ser, dock är det inte många som ser honom :-(

Ossian är i en riktigt skön ålder han med. Han pratar konstant och är sååå klok!
Idag berättade han för en tant på gården att han "bor i tegelhuset nummer 11". Och när vi var i korvkiosken med Linda gick han fram till kassan och sa "En korv tack" bara sådär :-)

Några har sagt att han växer upp för fort och är som en liten gubbe. Men jag tycker bara det är roligt att ha en sån verbal son. Han får mig verkligen att tokskratta emellan åt!
Och han vill ju verkligen lära sig saker, han frågar och vi svarar. Man kan ju inte neka honom att utvecklas om han själv vill det... Eller vad tycker ni?

Jag har alltid haft visionen att "barn ska få vara barn". Jag har svårt för det engelska samhället där barnen har skollektioner och uniformer när dom är 4år. Jag har alltid tyckt att det är vrickat att tre åringar kan rabbla hela alfabetet utan att blinka. Men då hade jag inte träffat Ossian heller. Han vill ju lära sig, han är som en svamp just nu som snappar upp precis allt. Men det är ju inte så att vi tvingar honom att sitta ner och plugga direkt, han leker och busar emellan åt med :-)

Nu låter det säkert som om jag tror att jag har världens mest begåvade två åring, det tror jag inte. Eller rättare sagt, jag vet att jag inte har det. Han har väl bara ett bra minne helt enkelt...

Idag tog han sin lillebrors hand och sa "Vi måste hålla handen Oliver. Det kan komma bilar"