Saknaden av ett syskon

När jag var liten gick jag och drömde om att få en lillasyster. Det gör nog de flesta småtjejerna, inget konstigt med det. När jag var 18år slog min dröm in med råge - jag fick tre nya syskon att lära känna och så småning om börja älska. Jag är väldigt tacksam och glad att mamma hittade sin stora kärlek och för första gången på länge var riktigt lycklig. Att jag dessutom på köpet fick tre helt underbara halvsyskon var ett stort plus i kanten. Mina halv syskon har alltid behandlat mig som en av dom, dom kallar mig för syster och har aldrig fått mig att känna mig utanför. Jag har känt ett band till dom och jag älskar dom alla jätte mycket. Vi har bråkat som syskon ska göra, men vi har också skrattat som syskon ska göra.

Den äldsta av dom var den jag umgicks mest med innan jag fick man och familj. Vi var ute och festade tillsammans på falsklegg, hon åkte ner till Schweiz för att hälsa på mig när jag var aupair där och till sist var hon en fantastisk brudtärna på mitt bröllop.

Den mellersta är min myssyster. Vi gråter till snyftfilmer tillsammans, fixar varandras hår, sjunger Disney-sånger högt så resten av familjen skäms, kramas och busar tillsammans. Hon är även Olivers gudmor och en underbar moster till Ossian. Är så glad att mina barn har en sån nära kontakt med denna underbara, djupa och osjälviska tjej.

Den yngsta av dom är jag väldigt lik till sättet. Kanske så pass lik att vi egentligen skulle kunna vara riktiga syskon? Vi har slagits som katt och hund, men blir alltid sams igen och har haft många sköna skrattstunder tillsammans också. Nu börjar liten bli stor och har träffat en jätte söt flickvän, det gör mig glad! Hoppas ni är lyckliga tillsammans länge!

Som jag sa tidigare så har jag alltid känt mig som en av dom. Dom har aldrig gjort skillnad på varandra och mig. Och jag är så tacksam för det!
Men så igår upplevde jag något som jag inte känt tidigare. Vi var på begravningen av deras farmor, och på något sätt blev jag så himla långt ifrån dom - fast dom satt bredvid mig. Dom tre delade en sorg, saknad och ett band som jag inte hade gemensamt med dom. Jag sörjer också deras farmor, men det blev ändå så tydligt att det var de tre som höll ihop och jag var bara en ingift halvsyster vid sidan om.
Det var inget specifikt dom gjorde eller sa, men det märktes ändå.
På kvällen skulle dom äta middag tillsammans och umgås. Utan mig. För ja, det var ju faktiskt deras farmor som gått bort - inte min. Och när min farmor dog för flera år sedan var ingen av mina halvsyskon på hennes begravning. För ja, det är ju "fel" sida av släkten så att säga. Dom har ingen koppling dit.

Hur jag än vrider och vänder på det så har jag inget riktigt syskon. Och jag kommer aldrig få min önskan uppfylld. Ni minns den jag hade som liten. Jag kommer aldrig känna det gränslösa bandet som syskon känner. Mina band är sköra och kan lätt gå av.

Är så glad att Ossian och Oliver alltid kommer att ha varandra, och jag hoppas de kommer att uppskatta varandras sällskap. Till alla er med syskon; Var tacksamma och vårda relationen med dom, det är inte alla som har lyckan att ha ett syskon.