Nappar

Innan jag fick barn bestämde jag mig för att mina framtida barn skulle minsann inte ha någon napp. Men sen fick jag en son med kolik, och allt som hjälpte var bra! Så Ossian började med napp, men han slutade igen när han var åtta månader gammal. Eftersom barn inte har något sugbehov efter sexmånadersålder tyckte jag att det fick räcka. Och det gick väldigt smidigt att sluta, han frågade inte efter nappen och vardagen flöt på som vanligt. Tills lillebror kom. Lillebror som sög sönder sin mammas tuttar så hon blödde och hade stora sår - så även där åkte nappen in efter en stund.
Det tog ett par månader tills storebror började bli avundsjuk på lillebrors napp. Ibörjan tog vi striden, han skulle minsann inte ha någon napp igen. Men vi blev slappa, jag fick dåligt samvete för att han faktiskt bara var lite mer än ett år och redan storebror, vi märkte att han sov bättre med nappen än utan.. Så ja, storebror började med napp igen. Vi har inte gjort så stor grej av det och har tyckt det varit okej. Han har dock aldrig haft med sig en napp till dagis eller när vi reser bort någon annanstans. Nappen har han hemma, i bilen och ibland i vagnen - om han är trött.
Nu känner jag dock att det snart börjar bli dags att avlägsna nappen, till båda barnen. Har börjat förbereda dom på att när det blir varmare ute, när all snö är borta, då ska vi åka till skansen och ge napparna till kattungarna. Storebror är inte glad över detta, men det är en strid vi får ta.
Jag ser längre ingen anledning att fortsätta m napparna, dom är så pass stora att dom klarar sig utan nu. Och sen har ju båda ett kärt gosedjur som kan ersätta nappen.