Down below

Depp depp depp. Det är allt jag känner just nu. Allting känns verkligen BLÄ!
Skulle behöva ha något roligt att se fram emot, skulle behöva lite ensamtid med Husse. Var länge sen vi fick en paus från vardagen han och jag. Jag saknar honom.

Nu är vi ju tillbaka till vardagen då han jobbar 6 dagar i veckan. Och eftersom jag jobbar varannan helg har vi TVÅ (!) hela dagar tillsammans i månaden. Om några veckor har jag längre inga fasta tider på Snoppbutiken, då kommer dom bara ringa in mig vid behov igen. Oron över pengar och framtiden tar kål på mig.

Imorgon ska jag på en anställningstintervju i city. Det funkar att pendla dit. Bara pendeltåget raka vägen, inga byten. Men tjänsten är på heltid och då kommer det där eviga pusslandet med dagis igen. Husse och jag hade kommit överrens om att det förmodligen är bäst om jag hittar ett jobb på 75%, men dom växer inte på träd. Jag har sökt endel men inte fått några svar.
Och verkligheten är den att jag behöver ett jobb. Om det nu blir ett heltidsjobb jag blir erbjuden så är jag helt enkelt tvungen att ta den. Jag har ingen akassa att luta mig mot, så utan jobb ingen inkomst.

Ikväll ska jag jobba på Snoppbutiken. Jour igen. Avskyr det, men det är bara att bita i det sura äpplet och gå dit. Grejen är den att jag tycker faktiskt det är roligt att sitta i kassan och det skulle jag kunna jobba med lääänge, men jouren är inte min grej. Jag blir stressad och får ont i magen av situationen. Har pratat med några andra nyanställda som känner precis likadant, vi har verkligen blivit tvingade till ett ansvar vi inte behärskar för att den ordinariepersonalen vägrar ta jouren. Varför då kan man undra? Jo för att man ska agera butikschef utan minsta löneökning. Helt sjukt.