Okej, mamman fegade ur och tvingade på Ossian en nattblöja. Han har inte bajsat på hela dagen och det kändes inte lockande att ta hand om bajsiga lakan mitt i natten. Han var måttligt glad över blöjan - stackarn.
Men så kom han just upp efter att ha sovit i nästan 3h. "Jag måste kissa mamma".
In i badrummet, ner med blöjan, kissa, upp med blöjan och sen gick han och la sig igen.
Mammas duktiga lilla kille!
Imorgon natt.. då jävlar blir det ingen blöja
Godmorgon!
Egentligen har jag ju haft barnen hemma sedan december, hann jobba en vecka innan det blev ett tvärt avslut på förskolan för barnen. Så ja, två och en halv vecka-snacket nedan stämmer ju föga.
Dagen har varit lugn. Jag håller fortfarande på att få ordning här hemma medans barnen stökar ner destå mer. Om en timme kommer Husse hem i allafall och då har han lovat mig exklusiv sytid. Har annordnat ett klädbyte med några andra sybloggare och jag måste bli klar med deras paket idag.
Solen skiner ute och jag skulle egentligen vilja gå ut en stund, men det hinns inte med idag.
Imorgon ska hela familjen åka till Haninge och titta på Arsenalmatchen på storbildstv på O´learys. Om barnen blir rastlösa har dom en bra lekhage precis utanför, så det blir perfekt. Husse får se sin älskade fotboll, och vi får umgås med honom.
Just nu vill jag bara rymma ifrån allt. Bara ett par timmar. Efter att ha varit hemma på heltid med barnen i 2,5 vecka nu börjar deras rastlöshet gå överstyr och mitt tålamod likaså.
Jag försöker aktivera dom, gå ut varje dag och låta dom träffa andra barn - men det hjälper inte. Idag är dom riktiga monster.
Jag är trött på att städa konstant, för att komma in i nästa rum där de hunnit stöka ner medans jag städade i det första. Tack för att jag fick klaga lite, ibland behövs det.
Det ska bli så skönt att gå på tjejmiddag ikväll och bara komma ifrån ett tag.
Eftersom min blogg är låst, och jag har full kontroll över vilka som nu kan läsa den måste jag få berätta en hemlighet. Jag hatar att hålla hemligheter och håller verkligen på att spricka av den här - vill bara berätta för någon!
I år fyller min älskade make 40år, och jag smider planer bakom hans rygg. Egentligen hade jag velat bjuda honom på en London weekend med fotbollsmatch men det blev helt omöjligt att få i hop så mycket pengar, så jag funderade vidare. Förutom fotboll är maken väldigt intresserad av andra världskriget och har alltid velat åka till Polen och se Auzwisch. Det kommer snart bli verklighet.
I Maj kidnappar jag maken från jobbet, och så åker vi iväg i fyra dagar. Bara vi två. Sen när han fyller år i oktober blir det såklart fest, men det känns mysigare att åka ner i Europa på våren, och när han minst anar en överraskning.
Vi kommer att bo i staden Krakow, och göra en dagsutflykt till Auzwisch. Jag längtar hur mycket som helst. Egen tid med Husse. Vi har aldrig varit på semester tillsammans bara han och jag.
Ni håller väl min hemlighet?
Börjar förstå varför ägarinnan försöker släta ut hela historien, dels genom att smöra för Andy och dels genom sms:et hon skickade idag; Hon vill fortfarande ha våran underskrift på att vi säger upp våran plats, på det viset är den 60dagar uppsägning och vi är skyldiga att betala det.
Men eftersom hon kastade ut oss och vi inte gick frivilligt kommer vi såklart inte att betala. Ska ringa skolverket på måndag.
Det blev ett aningen spydigt svar, jag kunde inte låta bli;
"Nej, Vi har hittat en annan plats där man inte blir utslängd för att man ifrågasätter sådant som berör ens barns trygghet".
Ni kan ju säkert ana hur förvånad man blir när man helt plötsligt får ett sms från kärringen som slängde ut mig och mina barn från förskolan.
"Kommer Ossian och Oliver nästa vecka?".
Hallå? Vilken värld lever människan i? Räcker det inte att hon försökte ljuga ihop en historia för Andy dagen efter det hände. Vet inte ens vad jag ska svara på sms:et, kanske något i stil med
"Nej det gör dom såklart inte. Ossian har mardrömmar och Oliver är konstant orolig sen du slängde ut oss från deras andra hem?"
Herregud...
Det soliga, milda vädret vi fått spelar mig ett spratt. Känner mig alldeles tossigt vårförälskad - i mina barn, i min man, i katten, I LIVET!
Idag har vi varit ute många timmar och det har varit så skönt! Barnen kunde gå utan vantar, utan tjocka vinterbyxor - bara jacka, fodrade gummistövlar och mössa på. Underbara dag!
Det är faktiskt mysigt att vara oplanerat föräldraledig. Jag älskar att umgås med mina barn så här mycket, även om jag ibland känner att det är svårt att ge dom lika mycket stimulans som en förskola gör. Mest eftersom dom inte har några kompisar att leka med, men då är det bra att dom har varandra.
Besöket på nya förskolan igår gick väldigt bra. Fröknarna kändes engagerade och varma. En riktigt roligt sak är att ytterligare ett barn från Spring i Benen fått plats på samma avdelning och en fröken som tidigare jobbat där finns nu på våran nya avdelning. Just det där med fröken känns väldigt bra då vi alltid tyckt bra om henne.
Ossian och Oliver började leka med sina nya kamrater direkt, och det blev högljuda protester när det var dags att gå hem. Håller en liten tumme för att inskolningen går smidigt så jag kan vara tillbaka på jobbet snart.
Idag är vi bara hemma. Ska eventuellt åka till Haninge i eftermiddag, måste handla till Olivers kalas och hans presenter. Får se om det blir idag eller imorgon.
Just i detta nu känns allt så väldigt bra. Vi har fått veta att barnen kommer att hamna på samma avdelning på nya förskolan, det är en syskonavdelning vilket innebär att dom allid får gå tillsammans och det känns himla skönt. Dom är ju vana vid det.
Har även bokat tid för att hälsa på förskolan och det är redan i eftermiddag klockan 14. Ska bli spännande att se lokalen, prata med personalen och se hur dom har det. Jag har visat barnen bilder från gården och dom blev helt lyriska över den stora rutshkanan. 
...än att vakna bredvid Oliver. Han ligger kvar i sängen och kramas i nästan en timme. Morgon stund har guld i mun!
I takt med att snön smälter så kommer även de efterlängtade lekparkerna fram ur sitt ide. Vi fick ploga oss fram genom knähög snö men vad gör man inte för sina barn?
Vi hade supermysigt, solen sken och fåglarna kvittrade!
Lite deprimerande dock att det fortfarande bara är Januari vilket innebär att dessa soliga dagar snart är ett minne blott. Jag vill ha vår nu!
Sen några månader har det kliat så fruktansvärt i min hårbotten och det bara rasar små vita prickar från skalpet när jag kliar. Mjäll var min första tanke, och har testat så många olika varianter av mjällschampoo men inget har hjälpt.
Så jag började googla lite och insåg att det kanske inte är mjäll utan "torr hårbotten". Så jag åkte till apoteket och köpte special schampoo och balsam till det ändamålet. Har använt det i ett par veckor nu men prickarna och kliet är fortfarande kvar. Någon som har fler förslag på vad det kan vara?
Hade tänkt att åka till Familjecentralen idag men efter att ha sovit väldigt dåligt i natt och vaknat till massor med slask så beslutade jag att vi stannar hemma. Får se om vi ger oss ut i slaskfesten i eftermiddag men jag ska säga att det lockar inte det minsta - men barnen lär ju klättra på väggarna av att bara sitta inne hela dagen.
Under dagen ska jag få veta vilka avdelningar barnen kommer att hamna på i den nya förskolan, sen ska jag ringa dit och boka ett besök.
Jag har hört mig om på stan och förskolan verkar ha ett gott rykte, vilket känns bra.
Annars händer inte så mycket alls faktiskt. Friskis och Svettis har gratisvecka så jag planerar att träna några kvällar. Sen måste vi åka och handla till Olivers kalas på lördag, hans sista presenter ska inhandlas också.
Hoppas ni alla mår bra, och tack för allt stöd jag fått i samband med dagiskaoset.
Jaha, hur börjar man det här inlägget då? Jag har ingen aning faktiskt.
Ni som har hängt med ett tag vet ju hur nöjda vi varit med våran förskola. Det var verkligen svaret på våra drömmar men senaste månaderna har allt förändrats. Personalomsättningen har varit förfärligt och helt allvarligt kan jag inte minnas all personal/praktikanter som varit där senaste året. Omtyckt ordinariepersonal har fått sparken och ersatts av släktingar till ena ägarinnan. Syskon och sambo. Det började kännas olustigt. Jag menar; om något allvarligt händer så kommer dom givetvis backa upp varandra.
Våra barn har påverkats av detta ständiga kaos kring personalen, det märks tydligt på dom båda även fast dom visar det på olika sätt.
Det är inte bara personalomsättningen som varit ett problem för oss, även om det varit en stor del av det. Vi var skeptiska när de skickade hem godispåsar med alla barn en fredag (våra barn äter inte godis!), jag tycker det känns olustigt att flera gånger kommit till en nedsläkt förskola med mina barn sittandes ensamna i hallen medans personalen sms:ar/pratar i mobilen (vi hämtar sist ibland, och det är vid dessa tillfällen detta har hänt).
Vi tycker att informationen från förskolan varit minst sagt bristfällig. Vi har inte fått veta att personal ska sluta, om det går några sjukdommar och så vidare. Jag tycker det är självklar information som ska ut till alla föräldrar. Dessutom tycker vi att bemötandet från personalen inte alltid varit den bästa, man får ingen feedback om vad barnen gjort under dagen om man själv inte frågar. Hade uppskattat att höra lite om vad som hänt, om dom ätit bra etc.
Detta är ju egentligen inga jättestora problem men jag anser ändå att man ska kunna ha en öppen dialog om sådant som fungerar mindre bra. Tyvärr delar inte ena ägaren denna synpunkt med mig, utan med en järnhand styr hon stället på SITT sätt utan att beakta åsikter från andra.
Men jag är en person som säger ifrån om något känns knasigt, speciellt när det gäller mina barn! Jag kan inte sitta och se på när detta sker mitt framför ögonen på oss. Så jag pratade med föreståndarinnan i torsdags och berättade att det varit släkt dagen innan när jag hämtade. Att mina barn satt i hallen och att en fröken stod utanför och rökte medans den andra pratade i mobilen. Det känns jobbigt nog att komma sist ändå, det blir inte bättre av att mötas av detta flera gånger om!
Så ja, jag berättade att det kändes trist. Hur mottog hon kritiken då? Genom att skjuta alla taggar utåt, påstod att jag ljög och att det absolut inte förekom sådant på HENNES förskola. Hon sa att hon ville ha ett personligt möte med mig och Andy. Jag förklarade att det kan vi gärna ha (för tredje gången, hittills har ju möterna inte resulterat i något!) men att vi bara kan ses i samband med lämning/hämtning. Vi har ingen möjlighet att ta ledigt ännu en gång för ett möte mitt på dagen. Det har vi som sagt gjort tidigare.
Jag fick aldrig något svar på det mailet, men när jag kom till förskolan på kvällen för att hämta mina barn så står hon och väntar på mig i dörren. Jag hann inte ens in genom dörren innan hon började prata med mig på ett mycket aggressivt sätt.
"Jag har åkt hit bara för din skull!". Jaha, vad bra tyckte jag, då kan vi ju prata nu.
Men så fortsatte hon med hög, gäll röst "Varför har du dina barn här egentligen? Det här är min verksamhet och här bestämmer jag. Passar det inte tycker jag att ni ska sluta!"
Jag förklarar att vi är nöjda med väldigt mycket och inte alls vill sluta. Vi har bara synpunkter på några saker som är lätta att justera. Men ännu en gång anklagar hon mig för att ljuga, hennes förskola är tydligen helt felfri. Stämningen blir väldigt tråkig och vi är båda upprörda.
Det hela leder till att hon kastar ut oss med alla våra tillhörigheter i minusgrader, dömda att vänta på Andy som kommer med bilen 50min senare. Hon trycker upp ett kontrakt i ansiktet på mig och försöker få mig att skriva under på att VI SÄGER UPP VÅRAN PLATS! Självklart vägrade jag, det var faktiskt hon som kastade ut oss - vi har inte valt att sluta.
Innan hon gasade iväg i sin bil skrek hon "Det ska bli skönt att slippa dig och dina ungar!".
Oliver blev så rädd att han kissade på sig, och fick stå ute i minusgrader med nedkissade byxor. Jag kunde omöjligt få hem tre barnvagnar, två barn och alla deras kläder utan bilskjuts. När vi kom hem var Oliver så kall att han skakade, Ossian grät och frågade varför föreståndaren skrikit och kastat ut oss.
Dagen efter ringde vi kommunen och gjorde en anmälan. De har redan erbjudit oss en plats på en annan förskola, vi får börja om 2 veckor. Det finns inte en chans i världen att vi tar tillbaka våra barn till dårhuset så tyvärr tvingas jag vara föräldraledig, vilket innebär att jag inte kan fortsätta på nya jobbet då det bara var ett projekt på några veckor. Det känns riktigt tråkigt för jag trivdes verkligen och arbetsuppgifterna var riktigt roliga. Men helt ärligt, mina barn går före allt och det finns fler jobb.
Nu har det gått några dagar sedan detta hände. Våra barn har såklart tagit skada av att bli utslängda från sitt andra hem. Oliver är jätte orolig och vill hela tiden att vi är nära honom. Ossian har mardrömmar på nätterna då han skriker rakt ut.
Jag och Andy har haft tid att prata och fundera kring detta och vi anser att vi handlade helt rätt. Vi har inte startat ett bråk, utan bara framfört våra åsikter kring verksamheten på ett lugnt och sansat sätt. Ägarinnan har uppenbarligen stora problem med att ta kritik och hantera människorelationer. Det bekräftar även personal som fått sluta.
Väldigt tråkigt att det skulle sluta såhär men samtidigt har vi länge haft en magkänsla om att något inte står rätt till hos henne. Nu vet vi att vi hade rätt och att man alltid ska lita på magkänslan. Tråkigt att barnen slits från sina vänner och från en pedagogisk tanke som är helt fantastisk.
Givetvis kommer vi gå vidare med detta till skolverket. Det spelar ingen roll hur förbannad man blir, man handlar inte på det sättet som hon gjorde när det finns barn inblandade.
Nu lämnar vi det tråkiga bakom oss och blickar framåt.
En kille på jobbet rekommenderade två dokumentärer till mig. Ikväll såg jag den första; Dear Zachary.
Jag började gråta efter fem minuter och fortsätte ända till slutet. Ni måste se den. Otroligt bra!
http://dearzachary.com/
Idag är det Tulpanensdag, vi valde lila och vita.
Detta är vad dom kallar barnarbete
Vindruvor framför Toy Story 3 (Som mina ungar kallar Mr Story)
Jag orkar faktiskt inte blogga om strulet just nu, men någon dag ska jag göra det.
Har precis upptäckt att någon av barnen ritat med bläckpenna på datorskärmen, inte imponerad! Men ingen av dom verkar anse att dom är den skyldiga, dom skyller på varandra, på kajsa och till och med på sina leksaksdinosaurier.
Idag jobbar Husse till klockan 14. Barnen och jag ska ta en tripp till Ösmo aka. Döden. Vi ska träffa Linda och Emilia (och kanske Malin?). Vi ska besöka Camillas Kläd- och Lekförmedling, och vi ska springa in på Priskrossaren. Sen blir det nog lagom att åka tillbaka till Nynäs. Ossian och jag ska på bio klockan 16 och se "Var inte rädd Långa Farbrorn".
Inget spännande inlägg alls, men nu vet ni vart ni har mig idag i alla fall :-)
Haha ni är för söta. Här stänger man bloggen och några timmar senare blir man bombaderad med sms, mail och FB-inlägg om vart bloggen tagit vägen. Kul att se att ni gillar att läsa det jag skriver i alla fall.
Det har hänt en massa tråkigheter, de flesta av er som gått access till bloggen vet redan vad det handlar om. Imorgon ska jag blogga om det, nu ska jag kramas med min älskade man.
Tänk att det kan svänga så från dag till dag. Igår, efter att ha fått månadsbrevet började allt kännas aningen bättre på förskolan. Men så idag får vi en uppdaterad version av brevet.
Den ny anställde förskolläraren har bestämt sig för att återgå till sitt förra jobb. Jahopp, då stod vi där på ruta ett igen. Varför är det så många som inte vill/får vara kvar? Jag vill inte att våra barn ska ha ny personal varannan vecka, jag vill ha trygghet och stabilitet i deras vardag.
Ringde kommunen för att se hur det går med våran ansökan dit. Plats sex, och icke prioriterad eftersom vi redan har en barnomsorgsplats. Kanske till hösten, om vi har tur.
Jaha, tack för den.
Vad finns det mer för alternativ då? Vårdnadsbidrag hade ju varit något, men det kan man inte få i Nynäshamns Kommun.
Barnflicka som inte vill ha mer i lön än de 1200kr vi betalar i barnomsorgsavgift? Undrar var man hittar sånna..
Vad göra?
När allt började kännas bra (se inlägget nedan) så får vi precis veta att ännu en personal ska sluta. Gah!
Fick infomail från förskolan idag som gjorde mig så glad. Dom har nytt tema för i år. Förra året hade dom Tema Kroppen två gånger i veckan. Nästa utmaning är Tema Nynäshamn. Det innebär att barnen ska få lära känna sin hemort mer. Besök på brandstation, polis, kyrkor och torget är inplanerade. Vid sidan av ska de även ha Tema Familjen, där alla barn ska få klippa och klistra ihop sitt eget fotoalbum.
Nytt år. Ny start.
Från och med i dag, till slutet av februari jobbar jag i huvudstaden.
Fin byggnad. Härlig utsikt från MITT kontor.Trist att det bara sträcker sig över några veckor. Första dagen var lätt avklarad, då våra datorer ännu inte blivit levererade satt vi helt ärligt och fikade i sex timmar. Nu har vi i alla fall lärt känna varandra ganska bra ;-)
I Det vita huset jobbar jag
Ingen lust att blogga. Inte alls faktiskt.
Påminner lite om min tävling för Cliniderm istället (bara två stycken anmälda och fyra paket att dela ut - oddsen är bra!)
http://pumpalicious.blogspot.com/2011/01/tavling-cliniderm.html
Det är blir inget långt inlägg, måste snart sätta fart med morgonbestyren men ville bara berätta en söt sak som hände när pojkarna hälsade på mormor och Uffe i helgen.
Oliver hade blivit ledsen på natten och ropat efter sin mamma. Det pågick ganska länge och efter ett tag la Ossian ner sitt älskade gosedjur till lillebror "så han skulle kunna sova".
Hur fint är inte det av en treåring, att ge bort sin käraste ägodel till lillebror?
Pojkarna åkte till mormor och morfar Uffe idag. Vi ska få en hel natt ostörd sömn, längtar!
Andy ser på fotboll och jag känner mig rastlös - vad gjorde man egentligen innan man fick barn?
Jag hoppas att 2011 blir året då jag;
- Hittar ett roligt jobb och med hjälp av mig kurator lyckas stanna kvar. (Endel av min sjukdom är att jag lätt ledsnar på saker, och därför har svårt att motivera mig att stå ut med vardagliga saker såsom jobb, skola, hushållsarbete etc)
- Når min målvikt. Efter julen har jag gått upp ett par kilo men ännu en gång sadlar jag om. Nu tänker jag vinna över övervikten en gång för alla!
- Firar Andrews 40års dag med en jättstor överraskning. Hoppas så många som möjligt vill bidra så detta kan bli möjligt!
- Inte flyttar. Vi tenderar ju att göra det en gång om året, eftersom jag ledsnar. Men för första gången någonsin känner jag mig hemma. Här vill jag leva.
- Drömmer om en 3a. Jag har ju hela tiden sagt att vi absolut är nöjda med två barn, men längtan har faktiskt kommit smygandes hos både mig och Andrew. Just nu är det ekonomin som sätter käppar i hjulet. Men drömma får man väl!
- Skaffar träningskort på Friskis & Svettis. Väntar bara på att de ska öppna i sina nya lokaler här i stan.
- Hittar en lösning på dagisproblematiken
Som medlem i Buzzador har jag fått möjligheten att prova en helt ny hudvårdsserie, speciellt utvecklad för kvinnor i Norden. Cliniderm är resultatet av över 500 timmar i det Nordiska labbet, och efter att ha testat produkterna är jag själv mer än nöjd.
