En tant på bussen...

Höll på att glömma. Idag på bussen så skötte sig mina barn exemplariskt. Dom satt fint och tyst hela resan. Men när vi skulle gå av blir det några moment extra när man har så små barn som jag har. Ossian får sitta kvar på sätet medans jag sätter ner Oliver i vagnen. Sen går jag tillbaka för att hämta Ossian, håller honom i handen medans han går av, säger åt honom att stanna utanför bussen, går tillbaka in och hämtar vagnen med Oliver. Det är ingenting jag tycker är jobbigt, det är liksom vardag.
Det satt en tant bredvid dörrarna inne i bussen, när hon tittat på hela processen säger hon med medlidande i rösten;

- Din stackare, det där kan inte vara lätt!
- Det är ingen fara, det är helt själv valt.
- Men du kan inte mena att du valde att skaffa barn så tätt? säger tanten chockad.
- Ehm jo! sa jag och gick av.

Har inte kunnat släppa det på hela dagen. Visst det var riktig jävla jobbigt det första året, det tänker jag inte sticka under stol med. Ni som följt min blogg ett tag vet att jag varit nära att ge upp mer än en gång. Jag har någongång tom. skrivit att jag ångrade att jag skaffade barn så tätt. Men sen fyllde Oliver 1 år, och genom ett trollslag blev allt så mycket lättare. Nu är jag glad och tacksam att vi skaffade syskon snabbt. Kärleken mellan killarna och skratten dom delar är värt allt det jobbiga som var. Jag är glad att vi kommer att ha klarat av småbarnsåren under en kort, internsiv period istället för att börja om med sömnlösa nätter, blöjor och trotts om några år.
Kan helt ärligt säga att om vi inte skaffat Oliver så snabbt så skulle det inte ha blivit några syskon för Ossians del. Jag blir mer och mer bekväm för varje dag som går, barnen är nu mycket mer självgående, de leker själva, de sover hela nätterna, de äter själva. Jag skulle helt enkelt inte orka börja om igen.