Hur orkar man ens andas?

Jag är inte troende och tycker att religion är ett skrämmande och manipulativt påhitt men jag älskar kyrkorgårdar. Idag tog jag en stilla promenad på Ösmo kyrkogård medans barnen sov i vagnen. Det råder ett sånt härligt lugn på kyrkogårdar att när jag gick därifrån efter en timmes strosande kände mig helt utvilad och harmonisk.
Det är så fint med alla blommor, stengångar och gravar. Ösmos minneslund är en av de finaste jag sett, en liten damm fanns i mitten med en fin bro över. Jag satte mig där en stund och bara tänkte på livet. Sen gick jag på alla små gångar och läste på gravstenarna, funderade över vilka alla dessa människor var, hur de dog och vilka de lämnat efter sig. Det fanns några barngravar, särskilt en fångade min uppmärksamhet. Det var en ganska stor sten föreställande en nallebjörn. "Våra änglar" stod det med stora bokstäver. Ordet änglar (plural) fångade direkt min uppmärksamhet och jag smög närmare för att läsa. Det visade sig att en 12 dagars gammal bebis dött, och året efter dog även dennes storebror bara 11 dagar gammal. Vad har hänt dessa små liv? Hade de något genetiskt medfött fel som gjorde att deras mamma och pappa bara fick träffa dom under några få dagar? Om det nu finns en gud, så skulle jag gärna vilja höra hur han kan välja att ta inte bara en, utan två små bebisar från en och samma familj?

Hur orkar man som förälder gå till sitt eget barns begravning? Hur orkar man ens stiga upp ur sängen när man har förlorat det som betyder mest för en i hela världen? Hur orkar man ens andas?