Deppigt värre

Just nu känns mitt liv som en transportsträcka till semestern. Ja Husses semester då, jag får ju ingen semester. Mitt jobb är att ta hand om barnen och det får jag även göra på "semestern". Inge konstigt med det, det är ju så det är.
Men tillbaka till det jag började med, Husse jobbar mycket nu under sommarmånaderna, och när han kommer hem är han så trött att han bara sover - så det känns som om jag aldrig träffar honom utan är helt själv med barnen. Ikväll ska han dessutom fiska efter jobbet så han kommer nog hem jätte sent, när jag redan sover.
Jag tycker det är svårt att aktivera barnen ordentligt, allt kostar ju pengar och det har vi ganska ont om just nu. Vi går till lekparken varje dag, men till och med det har Ossian börjat ledsna på.
Jag känner inga andra mammor i närheten och öppna förskolan är stängt. Jag vågar inte gå till stranden med två så små barn, känns inte säkert och något annat kommer jag inte på...
Det är bara 11 dagar kvar tills vi åker till England nu, så jag vet ju att bättre tider kommer, men det är ändå jobbigt just nu...