Maktlös

Igår kväll och halva natten låg jag och Husse sömnlösa i sängen. Ingen av oss kunde känna någon som helst lugn eller ro inför framtiden. Augusti är den sista någolunda lönen jag kommer att få, i september blir det nog bara ett par tusen. Sen noll.

Jag verkar ha hamnat i ett mellanläge gällande jobb. Jag är för gammal för att få "skitjobben" där dom inte kräver erfarenhet - dom anställer hellre än 19åring till de tjänsterna eftersom det är billigare. Hur många gånger har man inte hört folk säga "Vill man jobba så finns det jobb, man kan alltid jobba på McDonalds eller som städare".
Fast så ser inte verkligheten ut. Enligt kollektivavtalen är jag dyrare än 19åringarna som förmodligen kan göra ett lika bra jobb som mig med.

Och jag har inte tillräckligt med utbildning/erfarenhet för de mer kvalificerade tjänsterna. Jag sitter i skiten rent ut sagt.

Andy kom på ideén om att börja plugga. Då kan man ju ta ett studielån och iaf. få in lite slantar. Men ansökningstiderna har gått ut och det är svårt att få en plats. Jag har ringt runt hela morgonen, har tre som sagt kanske - ska skicka in lite papper till dom och sen hoppas. På måndag har jag en intervju på Södertörns Folkhögskola. Dessvärre har dom flyttat från Haninge till Sollentuna, så resvägen blir lång. I närheten av Nynäshamn finns inga alternativ.

Jag ringde just våran underbara förskola och förklarade situationen. Att jag inte har några svar alls att ge gällande barnens kommande vistelsetider på förskolan eller semester. Allt känns som ett stort frågetecken just nu och jag kan inte sluta gråta.
Världens mest underbara förskola tröstade mig, lugnade mig och sa att våra barn alltid är välkomna dit - hur kort varsel det än handlar om. Deras vänlighet fick mig att fälla ännu fler tårar.

Det är frustrerade att jag inte kan ge våran extra farmor AnnMarie några raka besked. Jag vet inte om vi har behov av en barnvakt, eller om vi ens har råd med en.

Någon sa till mig att jag får skylla mig själv. Att jag aldrig skulle ha sagt upp mig från Cosmos Communications, där jag hade en fasttjänst innan jag blev gravid.
Men jag kunde faktiskt inte veta att jag skulle bli gravid några dagar efter jag slutat där. Vi hade ändå försökt i över ett år utan resultat på barnfronten.
Dessutom tjänar det ingenting till att älta gamla saker, det löser inte situationen vi sitter i nu ändå. Jag behöver inte höra vilka beslut jag fattat som blivit fel, jag behöver en lösning på framtiden.

Vad händer den dagen vi inte har råd att betala våra räkningar? Kommer dom slänga ut oss på gatan med två barn? Eller kommer dom ta våra barn ifrån oss?
Problemet är att vi får INGEN hjälp av socialen då Andy tjänar så bra. Lån räknas inte in när man ansöker om bidrag. Dom tar ingen hänsyn till det alls. Och bankerna blir nog inte glada att inte få några pengar.
Helt ärligt, vi sitter i skiten. När är det våran tur att vinna på triss?